Tànk att det aldrig kan vara làtt...

Kàrleken, den kàrleken...tànk att det aldrig kan vara làtt. Varfòr màste jag, alltid vara ute efter de svàraste, elakaste mest komplicerade killarna? Varfòr kan jag inte bara vànda mig om och se mig runtomkring, kika efter de gulliga, snàlla, omtànksamma killarna? Ar det sà att jag tycker mer om sjàlva jakten? Kankse vill jag innerst inne inte tràffa nàgon? Puuust.
Nu har jag tràffat tvà killar som jag tycker om bàda tvà, vi kan kalla dem fòr Al och An. De e vàldigt olika pà en massa olika sàtt...An e i min àlder, pluggar till bilingengòr, àr sjukt smart (redan laureato), omtànksam, gullig, sòt, trevlig...ja, alla kryss i boken...men det e nàgonting som saknas. Al dàremot àr betydligt àldre àn mig, retsam, lite bad-boy (eller man kanske jag ska sàga?), cool...sjukt snygg, ja...de som jag oftast faller fòr. Nu e fràgan, vem ska jag engagera mig i? Al fàr jag jobba fòr (tànker inte ens sàga allt vad jag gjort fòr att kunna làra kànna honom) medan An jobbar fòr att fà mig (helt plòtsligt blir det mindre intressant dà...). Jag blir sà tròtt pà mig sjàlv. Ingen av dem kànner jag iofs bra àn...sà fortsàttning fòljer..